Författararkiv: Beatrice Emilsson

Om Beatrice Emilsson

Beatrice är född och uppvuxen i Bollnäs. Gick estetiska programmet med inriktning på sång och gitarr och tog studenten 2010. Direkt efter gymnasiet flyttade Beatrice till Umeå för fortsatta studier på teckenspråks- och dövblindtolkutbildningen, där hon tog examen 2014. Trots bytet till att idag arbeta som teckenspråkstolk är fortfarande musiken en stor del av hennes vardag.

Min största inspirationskälla

Jag var på konsert i Bollnäs i onsdags. På Tomas Andersson Wij. Ni som känner mig vet att han är den som har inspirerat mig allra mest i mitt musikskrivande och en av mina största musikaliska förebilder. Det är något speciellt med en artist som har följt med en genom livets alla olika faser. Jag insåg nyligen att jag har lyssnat på honom i 10 år. På tio år hinner mycket hända och jag har hunnit genomgå många steg i livet. På tio år hinner musiksmaken förändras många gånger. Ändå har han alltid varit en given del av mitt liv. Han har en förmåga att sätta ord på vardagen, på slitet, på människan. På så sätt finns det en låt för varje känsla, för varje tillfälle. Han har satt ord och toner på nästan allt som jag har känt och tänkt genom åren. Det känns liksom som att jag känner honom. Som om han känner mig.

I onsdags under konserten berättade Tomas att han ska vara med i tv-programmet så mycket bättre. Först blev jag glad, för att jag ska få se mer av honom nu framöver. Sen blev jag egoistisk. Tankarna gick så här: ”Jag vill inte dela med mig av honom till hela svenska folket. Jag vill inte att andra artister ska slakta hans musik och göra sig kändare på hans låtar än vad han själv har gjort. Och han ska bli känd på själlösa covers. Det känns som att jag kommer behöva säga den töntiga meningen ’jag lyssnade på honom innan så mycket bättre, innan han blev kommersiellt gångbar’. Jättelarvigt men det är faktiskt sant. Jag hade en relation till hans musik, nästan en relation till han själv som han inte vet om, innan alla andra hade det.”
Så kände och tänkte jag alltså sekunderna efter att han talade om nyheten. Jag sa det till honom efter konserten när han stod och signerade skivor. Så efter att ha lättat mitt hjärta kändes det något bättre. Efter att jag fick säga det till honom så kan jag tänka mig att dela med mig. Som att han och jag har en tyst överenskommelse om att han ändå var min vän först.

Musiktips och avundsjuka

 

Jag har hittat en ny favoritlåt, Lovisa Negga – Inte Riktigt Någon Tjej För Dig. Ibland känner jag en form av frustration över att jag inte är den som kommit på den där låtraden, den där melodislingan eller den där formuleringen. Ibland känns det som att en annan artist känner mig bättre än vad jag gör själv. De sätter ord på tankar som jag själv inte har lyckats göra, de sätter ord på känslor som jag inte visste att jag egentligen kände. Det har verkligen Oskar Linnros lyckats göra på sin skiva Klappar och slag. Jag har sagt det förut, den känns som att det där skulle kunna vara texter skrivna av mig. Nu kanske jag låter självgod, det menar jag inte att vara, jag menar bara att vissa textrader och melodier har samma känsla som jag har förälskat mig i. En känsla som speglas i många av mina texter och melodier. Linnros rad: ”ligger här i blixtarnas sken och räknar på hur långt bort dem är” önskar jag att jag hade kommit på innan honom. Från balkongen beskriver min barndom bättre än jag hade kunnat göra själv. Piano är den vackraste melodi jag har hört på länge. Plåster skulle i teorin kunna vara min hit. Fast nu är ju inte fallet så. Därför får jag väl nöja mig med att i alla fall någon har upptäckt mina känslor och tankar och producerat dem i form av musik. Och därmed gå omkring med blandade känslor av tacksamhet och avundsjuka. Men ändå, tack Linnros för ditt bidrag till den svenska musikskatten.

Ett annat musiktips som jag känner ungefär samma sak för är Veronica Maggios nya, Sergels torg. Även den slår huvudet på spiken. Nu är jag verkligen förväntansfull på hennes fullängdare. Som jag tror skulle släppas någon gång i oktober. Värt att vänta på!

 

Förebilder

Jag var på inomhusfestivalen Umeå Open förra veckan. Festivalen var sig lik, det vill säga du springer runt mellan scener och hinner inte se någon hel konsert samt publiken dödare än döden. Jag tänker direkt på Håkan Hellströms konsert för två år sedan, om jag inte missminner mig. Ingen Håkankonsert har någonsin varit så död. Publiken stod still. Gungade kanske lite i takt. Jag och min kompis sa till varandra ”Jag skäms över Umeå, skäms över att ha varit en del av den där folkmassan”. Det hände absolut ingenting utöver att någon framför mig med jämna mellanrum släppte en fis. Trevligt! Årets Umeå Open genomfördes utan fisar men samma tråkiga publik. Endast mot småtimmarna, på en specifik konsert, släppte folk annat än fisar, de släppte loss. På riktigt! Släppte hämningar och krav för att dansa som tokar till Gnucci. Det kallar jag en värdig timme. Det syns på en artist som gillar sin publik, som får energi från sin publik, som ger allt för sin publik. Det gjorde Gnucci. Vi gav allt för henne och fick ännu mer tillbaka. Intensiteten var uppe i 110 procent. Jag har diggat Gnucci sen ifjol sommar men den här kvällen övertygade mig om att hon är min förebild. Jag har tidigare läst intervjuer med henne där hon i en har förklarat sin låt Animal, Miike Snow-covern. Hon säger att låten ska locka tjejerna till att dansa på klubben som om de vore djur. Släppa loss. I låten sjunger Gnucci ”Still the loudest here, call me club gorilla”. Så vill jag också vara. Som hon fast ändå som jag. Jag tänker att jag vill anamma hennes sätt att tänka och vara men på mitt sätt. Så funkar förebilder. Du tar det bästa från varje person, anammar det till ditt sätt, som ett komplement till din egen person. Så jag har gjort en spellista med kvinnor som jag har som förebilder. En salig blandning av personligheter och musikstilar men jag gillar de alla. Duktiga Kvinnor!

När jag blir sådär glad och stolt

 

Jag vill tipsa er om mina otroligt talangfulla vänner i Railway Statement. Nya skivan Friday Was Good håller hög kvalité som alltid. De levererar i vanlig ordning! Det är dessa killar som är de tidigare nämnda vännerna av det företagsamma slaget. De kan konsten att producera sig själva. Något som jag borde lära mig lite av. Med detta inlägg vill jag också skryta lite. ”Jag känner dom ja!” vill jag bara säga. Samtidigt som mitt musikhjärta blir glad av så här bra musik så blir också jag sådär stolt över dem. Så bra är det, lyssna och njut.

 

Jag vill inte bliva stur

Nej, jag vet inte om jag någonsin kommer att bli riktigt stor. Eller vad är kriterierna för att vara stor? Är de orange kuverten ett bevis på det eller ska man vara färdigutbildad? I så fall har jag väl inte allt för långt kvar. Kuverten får jag ju redan och 2014 går jag ut. Nej, jag säger som Pippi; jag vill inte bliva stur. Jag låter Aleks – När man var liten tala för sig själv. ”Kommer du ihåg hur lätt det brukade vara?”. För övrigt vill jag tipsa er om AleksEn Dröm är min personliga favorit. Det har jag sagt förut, men det tåls att nämnas många gånger. Ifall någon skulle missa det. Lyssna och njut. Och varför inte tänka på hur lätt det brukade vara, när man var liten.

 

Att producera sig själv

Med tanke på att jag sitter där jag sitter, på en vindsvåning i Umeå, så är jag nog ingen fena på att visa upp mig själv. Jag ser väl egentligen inget större problem med det, jag håller mig till min plattform, det vill säga vardagsrummet. Ibland har jag jag tur, för jag har drivna vänner, och får då gästa deras spelningar. Till exempel som de gångerna på Pipes i Umeå. Öppen scen. Nu har det varit rätt speldött ett tag men jag väntar och hoppas på mirakel. Kanske ringer det någon imorgon, efter att ha läst det här, och säger ”vi vill att du spelar på vår skitstora arena inför asmånga folk!”?

Nej, allvar. Jag ska ta tag. Ta i. Sen. Nu vill jag bara tipsa om en fantastiskt bra låt (det kommer ni kunna se mycket av här framöver, fina musiktips alltså). Jessie Ware – Taking In Water