Förebilder

Jag var på inomhusfestivalen Umeå Open förra veckan. Festivalen var sig lik, det vill säga du springer runt mellan scener och hinner inte se någon hel konsert samt publiken dödare än döden. Jag tänker direkt på Håkan Hellströms konsert för två år sedan, om jag inte missminner mig. Ingen Håkankonsert har någonsin varit så död. Publiken stod still. Gungade kanske lite i takt. Jag och min kompis sa till varandra ”Jag skäms över Umeå, skäms över att ha varit en del av den där folkmassan”. Det hände absolut ingenting utöver att någon framför mig med jämna mellanrum släppte en fis. Trevligt! Årets Umeå Open genomfördes utan fisar men samma tråkiga publik. Endast mot småtimmarna, på en specifik konsert, släppte folk annat än fisar, de släppte loss. På riktigt! Släppte hämningar och krav för att dansa som tokar till Gnucci. Det kallar jag en värdig timme. Det syns på en artist som gillar sin publik, som får energi från sin publik, som ger allt för sin publik. Det gjorde Gnucci. Vi gav allt för henne och fick ännu mer tillbaka. Intensiteten var uppe i 110 procent. Jag har diggat Gnucci sen ifjol sommar men den här kvällen övertygade mig om att hon är min förebild. Jag har tidigare läst intervjuer med henne där hon i en har förklarat sin låt Animal, Miike Snow-covern. Hon säger att låten ska locka tjejerna till att dansa på klubben som om de vore djur. Släppa loss. I låten sjunger Gnucci ”Still the loudest here, call me club gorilla”. Så vill jag också vara. Som hon fast ändå som jag. Jag tänker att jag vill anamma hennes sätt att tänka och vara men på mitt sätt. Så funkar förebilder. Du tar det bästa från varje person, anammar det till ditt sätt, som ett komplement till din egen person. Så jag har gjort en spellista med kvinnor som jag har som förebilder. En salig blandning av personligheter och musikstilar men jag gillar de alla. Duktiga Kvinnor!